98.11.xx - Intervju med Joakim i Covenant. Av Andereas Friberg

"Syntmusik är framtidens musik. En musikalisk science-fiction som strävar mot nya djärva mål och ut i det okända", påstår Joakim Montelius i Sveriges populäraste synthband Covenant. Ikväll spelar de i Borås för första gången. Andreas Friberg fick en pratstund med Joakim.

På senaste albumet Europa finns ljud som aldrig tidigare hörts och som påverkar lyssnaren rent fysiskt. Vissa påstår att "Final man" ger ilningar i kroppen och näsan. Vilka ljud skulle ni vilja skapa som inte hörts än?

Vi funderar på att söka statliga forskningsbidrag för att kunna utveckla den nya vetenskapen Bioakustik, få Nobelpriset och frälsa mänskligheten. Möjligheterna är till synes oändliga. Just nu arbetar vi på ett ljud som ska stimulera hypofysen att tillverka olika hormon som bestäms av formantfrekvensen. Man kan tänka sig att elitidrottare, företagsledare och ofrivilligt ensamstående utgör potentiella marknader…

Allvarligt talat, vad menar du egentligen?

Om man inte var tvungen att ta hänsyn till vad som normalt uppfattas som musik skulle man kunna få fram precis hur utomjordiska ljudlandskap som helst med ganska enkla medel, men det är tveksamt om ens vi själva skulle finna det särskilt njutbart…Haken är att få det att låta som popmusik.

Hur skapar ni annars musik? Det låter som om datorna har en stor roll musikskapandet.

Vi börjar oftast med en samplad (digitalt inspelad och återgiven) loop som vi hittat/knyckt någonstans och redigerat om till något nytt. Runt denna kärna bygger vi sedan rytmer, melodier, sång och oväsen som med olika elektroniska verktyg skulpteras till dansant popmusik. Mycket roligare i praktiken än i teorin!… Inför nästa skiva tänker vi dock låta datorn ta över en hel del av ljudskapandet också.

Ett troget fans till Covenant som vet nästan allt om er, bad mig fråga:
Hur och när började ni intressera er för synth/elektronisk musik?

Den första synthvågen började göra sig märkbar i Sverige runt 1982. Jag, Eskil Simonsson, och Clas Nachmansson hade precis blivit tonåringar.Vi växte upp med Kraftwerk, Human League, OMD, Data, Ultravox och alla de andra tidiga synthbanden. Vi skaffade synthar och trummaskiner för att på egen hand kunna utforska nya, okända ljudvärldar. Att vi inte kunde spela var mindre intressant. Runt 1986 startade Clas, Eskil och jag tillsammans med tre-fyra andra vårt första synthband i Eskils källare. Egentligen var det bara Eskil som faktiskt kunde spela, men det var det ingen som fäste någon större uppmärksamhet på. Så vi gnisslade och pep glatt i några år till dess att en efter en tappade sugen. När det var dags för oss att börja på universitetet delade Clas och jag lägenhet och Eskil bodde i lägenheten intill, så vi tog namnet Covenant och beslöt att bruka lite allvar. Så det gjorde vi och på den vägen är det.

Var har ni resten av era fans?

I hela världen faktiskt. Vi säljer skivor i praktiskt taget hela västvärlden, i Australien, Sydamerika och till och med i Afrika har jag hört. Men merparten av fansen finns än så länge i Tyskland, USA och Skandinavien.

Man hör ofta att synthare är konservativa. Vilka "måsten" gäller för en synthare?

Förmodligen lika konservativa som alla andra medlemmar av subkulturer. Själva poängen med en subkultur är känslan av "vi mot alla andra". Det stärker självkänslan men främjar konservatism. Men jag hoppas att antalet måsten är litet, för måsten är bland det tristaste som finns. Själv försöker jag aktivt hålla mina måsten till ett absolut minimum. Det är definitivt ett måste.

Covenant har varit på turne i USA och Kanada i höst. Hur skiljer sig svenska fans från utländska?

De talar svenska, beter sig som om de faktiskt har väldigt kul på konserter, klär sig bättre och dricker mer alkohol. Annars är det ganska liten skillnad faktiskt. Synth är en global subkultur.

Berätta om något från USA!

I Florida har de alligatorer istället för renar på "varning för vilt"-skyltarna. Och Hollywood är till 90% ett tämligen nedgånget halvslumområde och inte blev vi upptäckta heller, trots tappra försök. Amerikanskt kaffe ÄR äckligast i världen men att spela i New York bräcker det mesta. Så även om turnéer i USA är oerhört mycket jobbigare än i Europa så är det ändå rätt fräckt. Ganska mycket fräckt faktiskt.

En del beskriver er musik som mörk och dyster. Kommentar:

Det stämmer nog ganska bra. Det finns ett tungt svårmod över svensk musik i synnerhet och svensk konst i allmänhet. Bergman och Norén är ju heller inga muntergökar direkt. Eller Strindberg, Moberg eller Ferlin eller Ekelöf eller Boye… Till och med svensk humor är allvarlig! Jag är övertygad om att det svenska folkkynnet är tungsint, grubblande och envetet. Så vi ansluter bara till traditionen. Eller, allvarligt talat, snarare känns det som om allt som är värt att skriva om är de stora, tunga och inte så muntra livsfrågorna. Jag skulle gärna göra munter och glad musik, men när jag är på gott humör har jag ingen som helst lust att gå och sätta mig i en mörk källare utan fönster och göra musik. Då har jag fullt upp med att leva och skaffa mig erfarenheter att grubbla över när allt återgår till det normala.

Hur står ni ut med att leva dygnet runt med musiken?

Ett starkt behov av att skapa och uttrycka sig ligger väl i botten. Nyfikenhet. Exhibitionism. Det är många orsaker tror jag. Men vi kan inte sticka under stol med att vi lever ett spännande och privilegierat liv. Trots att det ofta är väldigt arbetsamt och frustrerande så har vi ändå ett jobb som de flesta bara kan drömma om. Och det är en stark drivkraft att se hur långt vi kan komma.

Vad tänker du på när du hör ordet Borås?

TEKO-industri, Bibliotekshögskolan och Hobbex.

Konserten ikväll ger förhoppningsvis fler Borås upplevelser. Vad är på gång annars i höst och vinter?

Ombyggnad i studion, arbete med ny singel och nytt album, en kort turné med Project Pitchfork i Tyskland och förhoppningsvis lite lugn och ro. God julmat, stora granar, snöbollskrig och vinterbad. Glögg och pepparkakor. Men först en mellanlandning i Borås förstås.