00.11.16 - personlig sammanfattning av Tinitusfestivalen 2000 av "Synthar Sven"

Förväntningarna på årets Tinitusfestival var synnerligen höga. Biljetterna var tidigt slutsålda, och BTW (Behind The Wheel, ordnar bussresa från Göteborg) hade lyckats fylla inte mindre än två stora bussar. Den sedvanliga goda feststämningen som brukar känneteckna BTW:s resor uteblev dock för den grupp Boråsare jag slagit följe med. Källan till vår misär var en inom synthkretsar vanligt förekommande amatörmusiker och tillika självutnämnd mediahora, och dennes lismande hov. Under ovan nämnda storhårade herres ledning gjorde denna grupp människor sitt yttersta för leva upp till den störiga och löjligt lokalpatriotiska göteborgsstereotypen, vilket i praktiken tog sig uttryck i att högljutt klanka ner på allt och alla som ej hade sitt ursprung i det enligt min mening smått överskattade Götet. Vi stackars satar som härstammar från Sveriges solarie och BMW tätaste stad blev således snabbt fokus för den högfärdiga mobbens hycklerier. Fem timmars exponering av detta pubertala beteende är mer än tillräckligt för att radera ut minsta lilla uns av festvilja, och större delen av resan blev för oss en ren pina.

BTW hade i år lyckats skaffa sig chaufförer som var ordentligt uselt orienterade på vår huvudstads lokalgeografi. Det bjöds på en bra stunds trist sightseeing i Sollentunas centrum innan de ens lyckades hitta till Lidingö. Väl där krävdes en hel del irrfärder och slutligen konsultation av lokalbefolkningen innan vi slutligen fick förmånen att lämna den gudsförgätna bussen vid Lidingös gamla elverk. Den gode herr Murphy fick dock anledning att än en gång briljera ty väl på plats möttes vi av 80 meter långsam kö. Arrangörerna av Tinitus envisades nämligen med att bocka av alla besökare från en namnlista från föregående år. Denna besöksregistrering i kombination med en trång och lätt underbemannad garderob innebar att insläppsflödet hölls på en minimal nivå.

Baren hade i år gudskelov utökat sitt sortiment till att inkludera gammal hederlig kall fatöl, såg inte fram emot att dricka nik's päronmäsk som var förra årets enda kylda dryck. Jag känner att jag än en gång måste få hylla elverkets förträfflighet som konsertlokal. Akustiskt sett ligger väl den stora maskinhallen så fruktansvärt bra till, men för oss icke audiofiler så duger det gott och väl, men takhöjden, och den lagom höga scen (som kompletterats med en halvmeterlång minicatwalk vilket gör att man hela tiden känner sig nära inpå bandet som spelar) gör att lokalen får toppbetyg från mig.

I år hade man även utsmyckat maskinhallen med en serie magnifika UV-målningar av Fredrik Holm kallade Darklight. Då jag inte är direkt skolad i konstvetenskap så skall jag inte försöka mig på någon djupare analys av dessa konstverk, med visst anade man viss inspiration från såväl den store H.R Giger som Clive Bakers mardrömsvärldar.

P.g.a. vår sena ankomst så lyckades vi missa Imminent, så något utlåtande på denna för mig obekanta grupp måste tyvärr utebli.

Restricted Area var det första bandet jag hade möjlighet att avnjuta på denna festival. Jag har tidigare aldrig hört denna grupp, och för min del kändes inte detta som någon direkt förlust. Bandet spelar relativ ordinär synthmusik, nästan för ordinär, kändes som om man hör denna musik minst ett dussin gånger tidigare, fast från andra band som passerat min skalle som parantesmusik. Dock vann bandet en massa pluspoäng på att man dammat av den gamla Nancy Sinatra hiten "These boots are made for walking", jag är lite svag för innovativa covers.

Näst upp på scen var de gamla bodyrävarna Poppeé Fabrikk. De fick en varm applåd, för att inte säga jubel, då de deklarerade att de inte hade tagit med några gitarrer och inte hade för avsikt att göra det i framtiden heller. Konserten var klart underhållande att beskåda, och inkluderade bl.a. ett litet gästframträdande från den sedvanligt silver och glitterbesmyckade sångaren från Dupont. Denna typ av minimalistisk urbody är inte riktigt musik som får mig att bli lyrisk, men entusiasterna verkade synnerligen nöjda med framträdandet.

Efter ytterligare lite ölkonsumtion var det dags för anledningen till att jag övergivit ett spelkonvent och tagit mig till denna ö utanför vår huvudstad, det tyska bandet Das Ich. Trots att de hade lämnat den spektakulära stålspindlen hemma så hade de ändå släpat med sig en avsevärd mängd sammanfogad metallskrot i form av synthställ och micstativ. Sångaren i bandet, en viss S. Ackermann, som är en väldigt benigt byggd människa hade förstärkt dessa drag med en nästan makaber kroppssminkning som för tankarna till Voodoons Houngans och Afrikanska kulturers häxpräster.

Slutligen hade den stund som många av besökarna väntat på, de tyska veteranerna And One. Personligen tycker jag att detta är ett av syntgenrens mest överskattade band. Visst har de har det lyckats skapa ett par svängiga hits som får unga bodyfiler att bli blöta i brallorna, men det väger fortfarande inte upp det faktum att det mesta övrigt dom presterat är enligt min mening ren dynga. Usel schlagermusik är fortfarande usel schlagermusik även om dom som framför den emellanåt sjunger tuffa tyska låtar om maskiner och pansar. Detta till trots så tycker var deras konserten klart underhållande, kanske inte så mycket för musiken men bandet var påtagligt berusade och glada och hade synnerligen skoj på scen. Ett glatt band är alltid roligare att se än ett stelt apatiskt band. Deras sång fick dock lida en hel del av deras promillehalt, vilket inte gjorde så mycket när dom framförde sina tyngre alster, men bölsång i stil med låten "High" blev rent smärtsamt falskt. De berättade under konserten att de hade fått rådet att inte dricka innan spelningar i Sverige, ett råd dom uppenbarligen inte följt. Och innan de avslutade spelningen med smått bejublad cover på Alphaville:s gamla slagdänga "Big in Japan" kunde man höra sångaren uttala " Dont drink and play……. ha ha ha ha ".

Av årets Tinitusfestival återstod nu endast att forcera kön till den lätt kaotiska garderoben, överrumplande av personalen vid en nattöppen Schellmack samt försökt till sömn i ett bussäte under färden tillbaks till Västsverige.
/Sven Karlsson